Ibland gör det mig ledsen att säga hej då till himlen i skymningen
innan den slocknar.
Jag har svårt att slita min blick från den.
Men sedan tänker jag "jag litar på dig himlen. jag litar på att du kommer vakna innan mig på morgonen, och väcka mig tyst och stilla bara genom att försiktigt låta morgonljuset sila in genom mina fönster."

Den bra kameran hade inget batteri, så det blev ganska brusigt på husen.. Men jag tänkte att ni kanske förstår ändå. Hur fin himlen är.

Jag vill ge
en bit av mitt hjärta
till hur världen utanför luktar
när man öppnar
fönstret på kvällen
precis innan
man går och lägger sig.


Igår såg jag två flugor.
Hej våren.

förresten borde ni lyssna på The Road To Home av Amy Macdonald, för den är fin.

Jag skulle vilja prova en ny sak här. Då och då (ungefär varje gång jag får lust att skriva ett inlägg) skall jag ge bort delar av mitt hjärta till folk, saker, händelser med mera. Allt mellan himmel och jord, men bara sådant som jag tycker skulle vara värt ett hjärta. Den första delen skulle jag vilja ge till:





Minnen. För att det ibland känns som att det är det enda som finns kvar.

Ps. När jag skrev "Då och då (ungefär varje gång jag får lust att skriva ett inlägg) skall jag ge bort delar av mitt hjärta" började mitt hjärta dunka, nästan som att det trodde att jag skulle splittra det. Till mitt hjärta: Jag kommer aldrig att splittra dig. Du är det bästa jag har. Ds.